Dedikation. 
Jag vill tillägna denna korta skrift till min handledare fil.dr. Ingvar Marklund som lärde mig se skönheten i Bloch-integraler som förklarar röntgendiffraktion hos kristaller genom det inverterade (reciproka) rummet.
Han visade hur något så mörkt, spöklikt och obegripligt som röntgendiffraktionsmönster, kan förklaras från simpla fysikaliska argument, så som valenselektronernas periodiska placering i en kristall. Ur denna kunskap av en given kristalls struktur, kan man genom att integrera konstruktiv och destruktiv inteferens hos röntgenstrålningen över rummet erhålla diffraktionsmönstret. (Se t.ex. "Intoduction to Solid State Physics", C. Kittel, ISBN 0-471-87474-4)
Något mycket mörkt och spöklikt (röntgendiffraktionsmönster) blir ljust och solklart!
Detsamma gäller ju för tomrumsfysiken. Genom att utgå från simpla fysikaliska argument hos en cirkulerande partikel och applicera enkel Newtonsk mekanik på resultatet. Sedan korrigerar man massan under rörelsen i omloppet, med en momentan relativistisk viktökning, varvid det kan påvisas att en virtuell bipolär gravitation skapas, om hastigheten varierar under omloppet. En dörr öppnas då, så att begrepp som mörk energi och massa eller spöklik avståndsverkan blir enkla att förklara, för att inte tala om kvantmekanikens alla underliga fenomen eller astrofysikens olika olösta gåtor.
Jag måste samtidigt be om ursäkt för att jag visade för litet entusiasm när Ingvar bad mig söka en plats som doktorand hos en av sina f.d. elever i fasta tillståndets fysik. Men vad tror ni att det hade resulterat i, om jag sagt att jag ville utveckla teorin om 4-dim svarta diamanter och leta efter spår av dem i interstellära meteoriter?? (Tänk på 1 μm små flisor som kan väga kanske uppåt 10 kg!)
Jag kände modet svika, för jag har hela mitt liv undvikit att tala om mina funderingar kring fysiklagarnas ursprung för att inte riskera bli stämplad som "foliehatt". Men det har lärt mig en sak, att se skillnaden mellan tro och vetande:
• De flesta fysiker idag skulle helt säkert tro att jag var en "foliehatt", om jag sa att jag tror på att tomrummet är något och att det dessutom har både massa och volym !
• Men jag vet, att de flesta fysiker idag är "foliehattar", eftersom de tror på samtidigt levande och döda katter, multiversa, mörk massa och energi (svartkonst), att tomrum inte finns materiellt utan bara är en funktion, att det inte bara finns en enda verklighet med en entydig uppsättning fysiklagar utan flera, inte ett nu, etc, etc. De klokaste säger att de inte vet helt säkert, men har en tro att det ändå kan finnas en naturlig förklaring till de udda fenomena som fysiken ofta uppvisar!
Samtidigt, vill jag tacka alla i den forskargrupp om termiska detektorer (se uppslag 15 figur 19), där jag ingick, för att jag fick djupa insikter i hur modern forskning i fysikens framkant bedrivs genom samarbete både på nationell och internationell basis. Ingen nämnd, men ingen glömd.
Tyvärr lades projectet ned, pga otillräcklig upplösning hos de detectorer vi hade att mäta på. Men jag tror fortfarande, att det enda mikroskop som kan detektera så små energier som SQESA, måste bygga på att detektera phononer. Kanske skulle man med en Au-dopad CCD av Si eller Ge vid 20 mK, kunna "se" SQESA-nätverkets 3-dim. "frysning" kring fasta kristaller ?
Slutligen, hoppas jag, att de professorer som vid förrförra sekelskiftet vid Oxford lyckades bevisa att tomrum är ingenting mer än ett matematiskt 3-dim. geometriskt rum, har förlåtit mig, för att jag hatat dem djupt och innerligt sedan de tidiga tonåren, eftersom de har omöjliggjort all diskussion om att "Tomrum" skulle kunna vara något mer än så !
Bara för något år sedan insåg jag, att jag har varit fullständigt orättvis i min kritik. Gud vad trögtänkt man kan vara ibland, Einsteins relativitetsteori var ju inte ens påtänkt på deras tid! Hur skulle de kunna ha tänkt sig att rummet t.o.m. kan krökas?
Räknar man rent Newtonskt på partiklars impulsmoment i slutna banor, så förblir Universum ett perfekt och oändligt 3-dim. rum utan minsta krökning. Det har ingen möjlighet att ha någon massa eller inneboende rotationsenergi mm.
Newtonskt sett, är rummet och såsom fysiken erkänner det ännu idag, ett idealiskt kartesiskt geometriskt 3-dim. objekt. (Denna lilla skrift är just nu ännu inte vetenskapligt vedertagen, varken i delar eller som helhet och kanske aldrig blir det heller.)
Låter man däremot massan hos en partikel variera med hastigheten, såsom Einstein föreskriver det, så blir ju alla de kalkyler som bygger på fysikens gyllene regel om impuls-konservering fullständigt omkullkastade! Hos varje partikel som tvingas röra sig med en icke-konstant hastighet i ett slutet omlopp, kommer bipolär gravitation att skapas och rummet kommer att kröka sig. En effekt som givetvis först blir praktiskt märkbar vid hastigheter nära ljusets, i accelleratorer mm. Deviationen är liten, men finns i princip vid alla variationer av hastighet i en krökt bana. Men "man måste ju veta vad man letar efter för att kunna se fågeln i skogen" som ornitologen sa. "De flesta kan ju inte skilja på en fågel från en sköldpadda!" (eller bofink från en gärdessmyg…)
Numera förstår jag varför Oxford-professorerna (och alla mekanik-fysiker idag) var så tvärsäkra på sin sak. Newtonskt blir universum matematiskt, mekaniskt och geometriskt helt perfekt och mycket vackert.
Einstein påvisade smutsen i kanten av de idealiska formlerna, krökning av rummet med gravitation, massökning med rörelseenergi, tidsdilation nära ljushastigheten etc. Och inte ens Einstein kände ju till att huvuddelen av Universums massa är bunden i rotationsenergi hos SQESA-nätverkets 3-dim. rörelse. (som tvingas bli 4-dim. om det komprimeras tillräckligt)
Fysiker som tror på ett idealiskt geometriskt tomrum borde fråga sig: "Varför kristalliserar sig all materia i 3 dim."? (Fast, flytande och gas) Eller kanske ännu hellre ställa sig frågan: "Varför kristalliserar sig inte all materia i 4 dim. istället för 3 dim."? Rent matematiskt och även fysikaliskt kanske en 4-dim. värld vore mer intressant - man skulle få plats med mer på samma ställe! Vilka bra och effektiva mekaniska konstruktioner man kunde skapa då!? Rent matematiskt finns det ju inget som föreskriver att 3-dim. skulle ha något företräde framför att materien ordnade sig i 4-dim.? Det måste alltså finnas en fysikalisk förklaring som svar på den frågan. Matematiken blir otillräcklig här! (VSB)
(Men inte ens Einstein trodde på några singulariteter i verkligheten - då skulle ju svarta hål vara punktformiga utan någon utbredning i rummet! Ibland behövs det fysik för att förklara där matematiken inte räcker till.)
Den som inte har smuts mellan fingrarna, kommer aldrig att kunna se sanningen om verkligheten…
